Det kan ju låta makabert, men ibland händer det att jag har dödsannonser som undervisningsmaterial. För den som håller på att lära sig svenska är det ett fint sätt att träna ord och fraser som inte dyker upp så ofta i vardagsspråket.

Att annonsera en släktings eller väns bortgång i en dagstidning är långt ifrån kutym i alla kulturer, så att studera dödsannonser är också ett sätt att visa en del av våra svenska traditioner.

Verbformerna älskad, saknad och ihågkommen är dessutom utmärkta exempel på hur perfekt particip kan användas, det vill säga hur verb görs om till adjektiv. 

Det är också spännande varför det är så svårt att säga att någon har dött. Varför säger vi hellre att personen ”gått bort”, eller till och med det riktigt åldriga ”gått hädan”? Jag vet av erfarenhet att det kan vara ytterst förvirrande för en nysvensk att förstå att riktningsadverbialen bort och hädan används på samma sätt som platsadverbialet himlen (eller vart man nu tar vägen efter sin död).

Det är inte heller en självklarhet för den som flytt från krig och oroligheter att uttrycket ”Vila i frid”, som ofta syns på gravstenar, är korrekt stavat. Det heter faktiskt så, inte ”Vila i fred”.

Äldre gravstenar bjuder också på korta men kärnfulla nedslag i den svenska historien. Här får vi komma i kontakt med mätare, bagarmästare och stenhuggare.

Och hur kan partikelverbet ”stryka med” betyda samma sak som att dö när ”stryka under” och ”stryka över” enbart handlar om på vilket sätt man vill markera något extra viktigt?

Det, och mycket annat, är fantastiskt roligt att reda ut …