Jag känner extrem STOLTHET och tacksamhet över att få bo i ett land där PRIDE-rörelsen är förhållandevis stark, och framför allt laglig. För mig är det obegripligt att något så enkelt och fint som ren och skär kärlek kan vara förbjudet ❤ Känns det inte lite omodernt och förlegat att vara emot?

Samtidigt är jag så klart bekymrad över att vi inte kommit ännu längre i kampen för allas rättigheter.

Som den svensklärare jag är, ser jag naturligtvis språk och potential i stort sett det mesta. Så mycket spännande språkträning som ryms enbart i begreppet HBTQ … 

Exempelvis hade det gamla bokstaveringsalfabetet mått bra av en liten uppdatering, eller kanske snarare en komplettering. 

Visst, H som i Helge och B som i Bertil, men också 

H som i Humanitet

B som i Bedårande

T som i Trygghet 

Q som i Queen

Och ni anar inte (eller så gör ni det) vilken grammatik guldgruva ordet homosexuella är. Det låter som ett adjektiv, men skulle lika gärna kunna vara ett subjekt om vi lägger till artikeln “de” framför, vilket i sin tur automatiskt leder in oss på begreppet substantivering. Är det inte läckert, så säg?!

Till och med de näst intill oruckbara personliga pronomenen har fått sig en uppfräschning tack vare alla icke-binära och binära människor som föredrar hen framför han och hon. 

Förutom språk, finns det något vackrare, för att inte tala om naturligare, än regnbågens alla färger? Finns det något som gör oss människor gladare och lättare i sinnet än när regnbågen äntligen tittar fram och lyser upp himlen med all sin prakt och självklarhet? 🌈