Det finns människor man omedelbart fattar tycke för, utan att ens ha träffat dem. Johns mamma är en sådan person. Hon som vägrade att bjuda på söndagsbrunch på sin födelsedag, eftersom sådana tillställningar bara är för gamla (om ni nu ursäktar substantiveringen). Istället valde hon att ställa till med ett hejdundrande cocktail-party när hon fyllde 92 år härförleden. Förvisso på andra sidan jordklotet, i Australien, men jag kan ändå tydligt både se och höra de klirrande glasen, med en skiva lime i, höjas i en skål: Cheers!

Hon oroar sig alltid sådär klädsamt över sin son. Han är ju trots allt bara 54 år. Det vet man ju hur ungdomar i den åldern kan leva rövare och ha sig. Men hon är glad över att John funnit sig till rätta i Sverige, med sitt livs kärlek, i ett avlägset land där solen knappt når över horisonten stora delar av året. Han som växt upp i ett land där solen ständigt skiner tycker att den snö som nu faller är exotisk.

Hon hade varit omåttligt stolt över John om hon visste vilka framsteg han gör i sitt nya språk. Han tragglar bisatser och följdeffekten av att använda hjälpverb tills ögonen svider, tittar på svenska Netflix-serier, läser böcker och skriver texter som innehåller våra inhemska å, ä, ö. Han konsumerar ett språk som inte faller sig naturligt, men som endast är en tidsfråga innan det gör. 

Men framför allt tvingar han sig själv att prata med vänner och kollegor på svenska, trots att det hade varit betydligt enklare och mindre ansträngande att prata modersmålet, speciellt som alla runt honom pratar engelska mer eller mindre flytande. 

Så ser min vardag ut, men den känns allt annat än vardaglig.