Språket är i ständig förändring, vare sig vi gillar det eller ej.
Inte minst dagen vi firar idag är ett tecken på språkets utveckling. Mina barn kallar sin far för pappa. Han i sin tur kallar också sin far för pappa, men ungefär där går brytpunkten. Mina barns farfar kallade sin pappa för far.
Min man kommer från Småland och jag från Skåne, vilket gör att våra avkommor talar skåländska, en hybrid mellan skånska och småländska. Genom sådana livsval får även dialekter spridning. Jag hör exempelvis mig själv ofta säga krabba istället för krångla, vilket jag anammat efter min svärfar.
Men även grammatikens gränser flyttas och det är vi, gemene man, som flyttar den.
Fraser som ”Firar fars dag idag” och ”Ville bara gratta på fars dag” är grammatiskt felaktiga. Ändå kommer de att användas åtskilliga gånger idag. Enligt det så kallade platshållartvånget måste en sats innehålla ett subjekt. Vi måste alltså skriva vem det är som firar fars dag och vem det är som grattar.
Man kan då verkligen fråga sig om det finns någon mening med att hålla fast vid subjektstvånget, när alla ändå förstår. Andra språk har andra regler och det fungerar förvånansvärt bra ändå!
Heter det svenskAundervisning eller svenskundervisning? Svaret är att båda varianterna kan användas. Den första är urgammal, runt 200 år, men den senare är ännu äldre. Språket är inte alls så definitivt som det kan verka, speciellt gällande sammansatta ord.
Idag skrattar vi generöst åt alla pappaskämt, men att ge honom en blommabukett låter ju bara konstigt, trots att regeln är den samma. Vi köper fikabröd, men skulle aldrig få för oss att lägga upp det på ett kakafat.
#grattispåfarsdag
Senaste kommentarer