Saffran

Pere upplever sin andra jul i Sverige. Förra året kunde han inte förstå varför det dök upp ungdomar utanför hans hus, inte bara en utan flera gånger, som sålde saffran. Skulle han ta det personligt? Knackade de på bara hos honom, eller gjorde de påhälsningar hos andra också? 

– Visst, jag är född i Spanien och jag vet att paella med saffran är en välkänd spansk maträtt, men så mycket paella äter vi inte.

– Varför säljer de inte svartpeppar? Eller dragon?

I år, när hans dotter varit med i förskolans luciatåg, förstår han vad det handlar om. Han har fallit för lussekatter och har upptäckt att just i december tycks vi gammelsvenskar stoppa saffran i det mesta: semlor, kladdkakor, brownies, vetelängder, kolasnittar, skorpor och muffins, för att bara nämna några av ställena.

Sen när blev vi så tokiga i saffran? 

Hur beskriver man annars ett luciatåg för någon som aldrig sett ett sådant, ännu mindre själv deltagit i ett? 

Jag har hört nysvenskar säga att de ser fram emot ”showen”. Nja, kanske inte en show. Det är mer stillsamt och lågmält. Det är också svårt att föreställa sig att ett luciatåg kan bestå av både ljusbärare och pepparkaksgubbar. 

Att vi firar lucia överhuvudtaget tack vare ett italienskt helgon som levde på 200-talet är ännu mer svårbegripligt.

Men mina nysvenskar har med öppet sinne stigit upp i ottan för att titta på luciafirandet på tv, mumsat i sig både pepparkakor, lussekatter och glögg och njutit av vad de upplevt.

Det har jag också gjort, njutit, av traditionen som lyser upp när det är som mörkast och som värmer när det är som kallast. Även i år lämnade den tunga fjät efter sig.