Jag befinner mig i en vokabulär som jag inte rör mig i dagligdags. Sidenduchesse och sidenorganza i korsdraperat och enkeldraperat. Aftontoaletter i taft, matchande strass, tiaror och diadem i safir och smaragd. Ordnar av olika slag, åldrar och ursprung, tungt vilande på axlar, bröstkorgar och i halsgropar.
Som taffel bjuds det på alger, sagogryn, hjortsadel och murklor samt ett 3d-printat knäckebröd lika sprött som skört, allt serverat från högt burna silverfat, kanske med äkta stämpel som enda proveniens.
Runt bordet, som dukats med millimeters precision, bland terriner och karaffer, som polerats tills de gnistrar, diskuteras det utdöda homininer, sammanflätade fotoner, klickkemi och bioortogonal kemi, klassresor och kollektiva ramar, banker och finanskriser.
Banketten avslutas med wienervals till levande musik, där marängade krinoliner frasar och böljar mot nattsvarta frackar. Den nybonade parketten prövas mot klackar, både höga och låga, som antingen sveper, vinglar eller klampar sig fram.
Men hur blåsorna åker av när blåsan är full är fortfarande en gåta …
Det är något speciellt med Nobelfesten, festernas fest, även om jag bara får avnjuta den på tv.
Senaste kommentarer