Tid är ett spännande begrepp. Inte undra på att det redan skrivits hyllkilometer om detta fenomen.

Akanksha skrattar när hon läser ett kapitel i textboken som handlar om tid, eller rättare sagt om att komma i tid.

– Jag förstår att tid är en väldigt viktig sak i Sverige. I Indien skulle vi varken lägga ner tid eller pengar på att skriva något som handlar om tid. Men jag har lärt mig att gilla det svenska sättet. Det är skönt att slippa stå och vänta. 

Detta är ingen nyhet för mig, men det blir ändå smått kaotiskt i min välorganiserade hjärna när hon berättar om att inte ens ett bröllop med 500 gäster börjar “i tid”. 

– Ingen bryr sig om när den femhundrade gästen kommer. Ceremonin startar ändå, men inte på den tiden det är sagt att den ska börja. Det är underförstått.

Jag vill verkligen uppleva detta, att slippa komma till ett möte eller en fest med andan i halsen. Alla tidsoptimister känner igen sig. “Jag hinner slänga in en tvätt innan jag går” är kanske det mest klassiska misstaget man kan göra om man har en tid att passa.

Akanksha undrar varför det heter “jag är sen”, men “jag kommer sent”. Jag berättar att t:et i sent indikerar sättsadverbial.

– Tröttnar du aldrig på att behöva förklara samma sak om och om igen?

Jag vet redan svaret, så egentligen behöver jag ingen betänketid. Ändå unnar jag mig ett par sekunder innan jag svarar. 

– Nej, jag tröttnar aldrig. Varje gång jag förklarar något är frågan ställd på ett nytt sätt. Alla interaktioner är unika. Jag har förklarat sättsadverbial säkert hundra gånger, men varje gång är kontexten annorlunda. Eftersom alla människor är olika blir lektionerna också olika. Så nej, jag tröttnar aldrig.

Nu inväntar vi den nya tiden …