Jag tar min mugg från diskbänken och häller upp den sista skvätten kaffe som blev över sedan frukosten. Kaffet har svalnat men är fortfarande drickbart. Jag går de få stegen till det utrymme som numera kallas hemmakontor.
Ute är det 5 grader plus, men blåsten gör att det känns som minus. Jag tänder stearinljusen. Mest för mysfaktorns skull, men också för att värma upp rummet som varit utan 37-gradig mänsklig värme sedan igår kväll.
Jag tänder min röda Fagerhult från 70-talet som jag fyndat på Marketplace. Lampan är ett superlativ: snyggast. Varken snygg eller snyggare.
Skrivbordet går att höja och sänka, vilket jag ofta glömmer bort. Pallen har en ergonomiskt utformad dyna. Den går att vippa åt olika håll, vilket är tänkt att stärka muskulaturen i ländryggen. Hur vet man om dynan lyckats med sitt syfte? Om inte annat så är i alla fall nackvärken borta.
Jag knäpper på min laptop och därmed per automatik också den 24-tum stora externa skärmen som ser ut att kunna sluka min Asus Notebook. Trots den visuella David- och Goliateffekten samarbetar de fint, för säkerhets skull via riktiga kablar, inte trådlöst i hopp om telepatiskt bluetooth.
Inkorgen är nästan tom, sånär som på ett företag som vill sälja kontorsmaterial. Post-it lappar har jag redan beställt.
Jag öppnar Google Drive, läser igenom förra veckans lektion. Kongruens. Adjektivets och substantivets bestämdhet är knepigt. En röd lampa, min röda lampa, den röda lampan.
Bakom den digitala kalendern gömmer sig möteslänken. Jag klickar. Just där och då, fast i ett helt annat rum, i en helt annan stad, sitter någon och gör exakt samma sak.
Jag är förväntansfull. Det har blivit dags för dagens första lektion.
Okej, jag erkänner, om någon vill få mig på fall så är det raggmunk som gäller. Då är jag inte svårflörtad. Är det mitt svenska arv som gör att jag föredrar raggmunk framför hummer?
Ni förstår själva hur underhållande det är när mina kunder berättar om hur de ser på sina nya landskamrater och sitt nya hemland. Vad gäller språket är de framför allt förundrade över hur många vokaler vi har, och att de beroende på om de är hårda eller mjuka (vokalerna alltså, inte kunderna) kan påverka ljudet på de andra bokstäverna.
De reflexiva possessiva pronomenen sin, sitt och sina är tydligen också konstiga påfund. Det hade väl räckt med att de var possessiva? Men jag hävdar ödmjukt men bestämt att det är stor skillnad på “han tog sin plånbok” och “han tog hans plånbok”. “Hon kysste sin man” låter också betydligt bättre än “hon kysste hennes man”.
Att mina två senaste inlägg har haft potatistema är en ren slump. Tror jag. Osvuret är bäst. I dag blir det pyttipanna till middag.
Senaste kommentarer