Häromveckan fick jag vara med på ett bröllop som ska äga rum i Dubai, med ett indiskt brudpar som huvudpersoner. Jag fick en sådan fin beskrivning av den planerade Sufi-kvällen i öknen, den dekorativa Mehendi-målningen och den traditionella Haldi-ceremonin att det nästan kändes som om jag var där på riktigt, och inte hemma på kontoret online.

Ashvik berättar att ett indiskt bröllop brukar vara i tre dagar, men att det också är stor skillnad på hur bröllop firas, beroende på var i Indien man bor. Indien består av över en miljard människor, så att tala om ett typiskt indiskt bröllop går helt enkelt inte. Han kan bara tala för det som han blivit inbjuden till. Jag förstår. 

Han har packat sin blåa kostym med matchande väst, men ingen slips. Inte heller fluga. Han ska ha bruna skinnskor. I Dubai behövs ingen tjock tröja, även om det blir svalare på kvällen. I resväskan ligger fyra strukna skjortor nerpackade, tre enfärgade och en randig. Ingen rutig. Inte heller någon prickig.

Hans fru ska ha på sig en rosa aftonklänning utan ärmar. Högklackade skor på fötterna. Vilka har hon inte bestämt sig för än. En tunn sjal att ha om axlarna, ifall ifall. Brudparet ska inte ha traditionell indisk klädedräkt, även om det finns sådana. Förlovningen sker dagen före bröllopet, medan i Sverige är en förlovning ingen garanti för att det ens blir något bröllop.

Rätt som det är har det gått en timme. Lektionen är redan slut. Vi har tränat attribut och objekt, men också komparation och reflexiva verb. Vi har använt futurum eftersom bröllopet ännu inte varit. När Ashvik kommer tillbaka till Sverige tränar vi preteritum och perfekt eftersom bröllopet då tillhör det förflutna. 

Men kanske viktigast av allt: Hur tränar man annars ordförrådet?