När jag var liten pratades det inte så mycket om färger. De fick helt enkelt tala för sig själva. För på 70-talet dominerade orange och brunt och de fick ge ton åt tapeter, möbler, kläder och serviser. Mustigt och färgglatt. En orange heltäckningsmatta var helt i sin ordning.
Nuförtiden talas det om färger, eller snarare nyanser, i tid och otid. Förr sa vi ljusblå och mörkblå, på sin höjd marinblå. Nu kallar vi det midnattsblå, kungsblå, koboltblå och blåklintsblå. För en fotbollsälskande malmöit har det förstås alltid hetat himmelsblå.
Rosa kan vara puderrosa, laxrosa, gammelrosa och fuchsia. Ljusbrunt är caffelatte, mocka och jord. Vitt är antikt eller äggskal. Och så vidare.
Visst är det kul när ordförrådet tänjs! Dessutom, lite fler nyanser att välja mellan kan ju aldrig skada. Eller? De som nyss målat om sina väggar kanske inte håller med. Par kan lätt bli osams över gredelin och lavendel.
För mina kunder ställer färgpaletten till med annan oreda. Som att avokadogrönt inte är en frukt, det är en färg. Mullvadsbrunt är inget djur, det är också en färg. Pistage är ingen nöt. Faluröd är varken en stad i Dalarna eller en korv som vi ugnsbakar, och senapsgult är inget vi matchar ketchupen med.
Ungefär som att Billy inte är ett förnamn och att Kivik är en soffa.
Om det inte vore för att många av mina kunder har trendkänsliga kollegor, eller själva jobbar på IKEA, hade de endast behövt lära sig färgernas namn och att de finns i ljust och mörkt. Men det underlättar betydligt att kunna mer än så, när det pratas renoveringsplaner på lunchrasten.
För hur ska man veta att sommarnatt och granbarr också är något vi hittar i färgburken?
Tacka vet jag en nyanserad syn på livet.
Senaste kommentarer