Jag undrar ofta varför vi är så benägna att mäta det som egentligen inte är mätbart. Hur långt någon kan hoppa är lätt att ta reda på. Likaså hur snabbt det går att springa 100 meter. Att mäta resultatet av en kurs i svenska är svårare, för så enkelt är det inte att all kunskap kan redovisas i tester. Ibland måste man bara lyssna på vad som sägs.
– Hur har det gått sedan vi sågs sist? frågar jag gruppen. Har ni pratat mer på arbetsmötena?
– Nej, faktiskt inte.
Ånej, hinner jag tänka. Det låter inte bra. Vad har jag gjort fel?
– Men vi förstår mycket mer nu.
Underbart. Det innebär en ökad känsla av delaktighet. Förmodligen är det en tidsfråga innan de börjar prata. Eller inte. Jag tänker på de hundratusentals människor som talar svenska helt utan fel och brister, men som ändå aldrig frivilligt skulle prata inför en grupp. Fint att vi är olika.
Mahmoud sitter som på nålar. Han kan inte hålla sig längre.
– Visst sa du sist, att preteritum används ihop med tidsuttryck, och perfekt när händelsen kanske fortfarande är aktuell, eller om tiden är oviktig, eller hur?!
– Absolut!
– Jag frågade min arbetsledare. Han är helsvensk, en riktig Svensson. Enligt honom kvittar det när man använder preteritum och perfekt.
Med ögonen fulla med glimt undrar Mahmoud vem han ska lita på, mig eller arbetsledaren? Det är sällan gammelsvenskar är bra på att förklara grammatik, såvida de inte är svensklärare. Språket blir ofta rätt ändå, för så fungerar modersmål. Dessutom har Svensson rätt i att ingen missförstår när någon säger “jag HAR JOBBAT igår” istället för “jag JOBBADE igår”.
Bara tanken på att Mahmoud diskuterat verbtempus med sin arbetsledare gör min dag. Jag blir obeskrivligt stolt. Och rörd.
Hur mäter man kunskap som är så uppenbar, men inte mätbar?
Senaste kommentarer