Häromveckan stormade, både bildligt och bokstavligt, fjorton individer in i mitt liv. Till vardags sköter de om grönskan i Malmö. De planterar och beskär, tar bort nedfallna grenar samt ger omsorg till träd som vandaliserats. Andra skräpar ner, de städar upp. Men viktigast ändå är påfyllningen av sandlådesand, så att våra yngsta samhällsmedborgare kan baka kakor och bygga slott.
Dessa vardagshjältar är vana att vara ute i friska luften, dagarna i ända, året runt. Ömsom i gassande solsken, ömsom i piskade hagel. Nu skulle de knö in sig i en undervisningslokal, med betydligt sämre ventilation och rörelsefrihet än utomhus. Bara det är värt en eloge.
Jag anar deras klädsamma skepticism inför svenskkursen, men jag låtsas som ingenting. Därför dröjer det heller inte länge innan jag ser fjorton viftande händer i luften när jag frågar om vem som vill läsa högt.
Karim berättar att han bott i flera länder, men Sverige är landet han längtar till. Han förklarar också för mig hur många olika krattor det finns. Under pausen passar han på att fråga hur jag stavar mitt namn.
– Är det som biet Maya i Bolibompa?
Nuförtiden tittar han på Barnkanalen med sina barn. När han själv var liten, i Palestina, tittade han på Nils, fast dubbat till arabiska. Mitt gammelsvenska hjärta bultar. Hörde jag verkligen rätt?
– Vilken Nils menar du?
– Du vet, han som var pytteliten.
– Menar du Nils Karlsson Pyssling?
– Nej, men honom minns jag också. Jag menar han som flög över Sverige.
Jag bildgooglar Nils Holgersson. Karim lyser upp.
– Ja! Där är han!!!
Bilden visas på projektorduken när de andra kommer tillbaka.
– Titta, det är ju Nils!
Vi har, som om det vore självklart, tittat på samma barnprogram som små. De i Iran, Irak, Syrien och Palestina. Jag i Sverige. Mitt gammelsvenska hjärta bultar inte längre. Det har smält.
Varmt tack till Medborgarskolan för att ni ger de roligaste uppdragen till mig.
Senaste kommentarer