Har du någon gång försökt förklarat för en nysvensk vad det lilla ordet JU betyder? Det kan till och med vara snårigt att förklara det för en gammelsvensk. Vi vet bara när och var vi ska stoppa in det samt att det sitter som en smäck när det väl sitter.
Det är bland annat sådant som jag ägnar mig åt dagarna i ända och ändå är det lika svårt varje gång. Att BERÄTTA att ju är ett satsadverbial, som hamnar efter det första verbet i en huvudsats, är enkelt. Ungefär lika enkelt som att njuta av en nybakad kanelsnäcka. Men att FÖRKLARA vad ju egentligen betyder är en helt annan sak.
Lika klurigt är det att förklara ordet VÄL. Nåväl. Alla vet väl vad väl betyder, eller?
En annan pulshöjande nagelbitare som jag gärna diskuterar med mina kunder är tempus, eller med andra ord, tidsformer. Ofta hör jag förskräckelsen när vi pratar om dåtid:
-VA!!! Har ni tagit bort IMPERFEKT!? Så kan man väl inte göra?
Samma bestörtning märker jag även hos gammelsvenskar, vid de alltför få tillfällen då just detta råkar komma upp på middagsbjudningar. Jag kan lugna alla med att imperfekt finns kvar, fast att det numera kallas preteritum. Namnbytet skedde för att gör grammatiken mindre komplicerad, inte tvärtom som man annars lätt skulle kunna tro.
FORTFARANDE är ett annat förvånansvärt spännande ord. Jag får ofta frågan om hur det är möjligt att ett så långt och krångligt ord kan heta något så enkelt som STILL på engelska.
Språkets vindlande vägar och spår,
leder oss till olika skrymslen och vrår.
Alltså lika njutbart som nybakade kanelsnäckor.
Senaste kommentarer