Många nysvenskar fascineras av gammelsvenskars kärlek till kräftskivan. Men ännu mer förundras de över själva kräftskivan.
Vadå, det är väl inget speciellt märkvärdigt med en kräftskiva, det är ju bara en helt vanlig tillställning …
Visst, vi har illasittande styva pappershattar på huvudet och haklappar på bröstkorgen, trots att vi för länge sedan blivit fullvuxna. Vi suger musten ur ett stackars kräftdjur (både på riktigt och metaforiskt) och som kronan på verket äter vi upp deras stjärt. Och klor. Och rom.
Vi dricker odrickbar dryck från pyttesmå glas, men först efter att vi sjungit en trudelutt, helst så högt och i så fel tonart som möjligt.
Fortfarande helt normalt.
Dekorationerna, både de på bordet, i taket, i fönsterna och längs väggarna bör vara i så grälla färger som möjligt, annars gills de inte. Helst med skräckinjagande hånflinande ansikten i något lättantändligt material.
Okej, kanske inte helt normalt. Men ack så kul det är med kräftskiva!
Slörp och skål!
Senaste kommentarer