Det finns ord som rent semantiskt (betydelsemässigt) ligger mig extra varmt om hjärtat. OMTANKE är ett sådant ord. Förståsigpåare pratar om hur vi ska dämpa inflationen inom svensk ekonomi. Jag däremot saknar en debatt om hur vi kan öka inflationen av omtanke. För den kan aldrig bli skadlig, oavsett hur hög den blir.
Sedan finns det ord som kallduschar mitt hjärta. Prestige är ett sådant ord. Även ortografiskt sett är prestige ett vedervärdigt ord. Hur kan stavningen ”ge” uttalas som sj-ljud? För en nysvensk spelar ordets etymologi ingen roll. Prestige är fortfarande lika svårt att stava och uttala, oavsett vilket språk vi lånat det ifrån, så varför inte bara utrota ordet?
Länge hade jag en dröm, om att någon gång återvända till att jobba med barn, men det kommer att stanna vid en dröm. För i den svenska skolan finns det för lite omtanke och för mycket prestige. Mina egna barn och mina vänners barn går i grundskolan, så skolan gör sig ständigt påmind.
Jag älskar mitt jobb som språklärare. Nu undervisar jag vuxna och skillnaden är förvånansvärt liten. Vuxna är som barn som bara levt lite längre. Barn är nybörjare på livet, mina nysvenskar är nybörjare i svenska och i hur det är att leva i Sverige. De lär sig något nytt med allt vad det innebär: osäkerhet, vånda, frustration men också nyfiken, lust och glädje.
Det första jag plockar bort är prestigen. Den hör inte hemma någonstans.
Just nu är mitt hjärta lite stukat, tilltron och tilliten likaså, på grund av brister i skolsystemet, där de ansvarigas rädsla och oförmåga att be om hjälp, gör att barn kommer i kläm och far illa. Jag kommer att repa mig, men ännu viktigare är det att de barn som kommer i kläm gör det.
Senaste kommentarer