En kund kände sig FÖRvirrad över att det finns så många svenska ord som börjar på FÖR. Och inte nog med det, påstod han, orden har dessutom helt olika betydelse. Det kan väl inte stämma, tänkte jag, och började lista alla verb som jag direkt kom på.
Förlora, förstora, förstöra, förminska, förmoda, förföra, förnedra, försöka, förena, föröka, förklara, förlisa, förkasta, förpacka … Okej, jag inser snabbt att listan kan bli hur lång som helst. Hur ska en nysvensk ens FÖRstå logiken med att FÖREDRA inte ens platsar på listan, eftersom det börjar på före, inte för?
Det är inte konstigt att det krävs både tid och kraft för att lära sig ett nytt språk. En annan bedrift som nysvensk är att kunna hålla reda på ord som nedkomst, inkomst, uppkomst, utkomst, ankomst, härkomst och åtkomst. Eller avbrott, inbrott, benbrott och dagbrott, och att brottning inte har något alls med saken att göra.
Det är stor skillnad på att vara uppkopplad och avkopplad. Avkoppling har i sin tur ingen koppling till kopp, även om det är trevligt med en kopp kaffe när man vill koppla av, eller ur.
För den som inte är van vid att höra svenska är det också svårt att urskilja ord som olika, olycka och elaka. Och säger man ”stick i stäv” eller ”stäv i stick”? ”Hull och hår” eller ”håll och hur”?
Våra 29 till synes harmlösa krumelurer kan onekligen ställa till med sådan oreda. Något att FÖRundra, men inte att FÖRvånas över …
Senaste kommentarer