Det ligger nära till hands att tro att vissa grammatiska regler är skapade av djävulen själv. Kongruens är ett sådant exempel. På engelska heter det actival agreement. Det antyder alltså att det måste finnas någon form av överenskommelse, i detta fall mellan adjektivet och substantivet, vilket åtminstone i tanken är vackert.
Det heter en grön gran, men min gröna gran.
När min lilla Lunda-grupp (en liten grupp, min lilla grupp) upptäckte detta blev det lågmälda protester.
– Vänta nu lite! Varför har du satt ett a på grön? Det finns ju inget a i en grön gran.
– A:et anger bestämd form på adjektivet.
– Vadå bestämd form? Bestämd form är väl bara för substantiv?
– Nej, adjektiv kan också vara i bestämd form.
Eftersom de redan är smått upprörda passar jag på att dra av även nästa plåster.
– Dessutom heter det den gröna granen.
– Stopp där! Varför satte du en efter gran? Du menar väl den gröna gran?
– Ändelsen en anger att även substantivet står i bestämd form.
– Men min gröna granen kan man alltså inte säga?
– Exakt, det låter konstigt. Precis som att det inte heter denna gröna granen. Det heter denna gröna gran.
Det är nu en skrattgråtande emoji sitter som en smäck 😂 för att beskriva stämningen.
– Vem har kommit på den regeln? Den är ju bara taskig …
Men deras blickar lyser av så-lätt-ger-vi-inte-upp. Det är bara att kavla upp ärmarna och försöka undvika att jämföra med engelskan där varken adjektivet eller substantivet ändras.
a green tree
my green tree
the green tree
this green tree
Det går förvisso alldeles utmärkt att säga den gröna gran (som jag står bredvid). Men då är vi inne på determinativa pronomen och det är en helt annan lektion och ett helt annat inlägg …
Senaste kommentarer