Midsommarfirandet är över för i år, men har som vanligt lämnat tankar efter sig. Som att det är fascinerande hur obesvärat gammeldanskan (inte gammeldansen) gör entré ungefär samtidigt som gammeldansken dukas fram. 

Vad är bäst när vi pratar med våra grannar i väst? Bör vi försöka uttala ord som piskeflöde, gulerod och travlt? På vilken dialekt i så fall, hemmasnickrad danska eller välartikulerad svenska? Eller ska vi säga vispgrädde, morot och upptagen, fast med “dansk” acccent? Förstår dansken då? Kanske det ändå är bättre med whipped cream, carrot och busy …. 

Vi skåningar och danskar har ju bara en bro mellan oss och ställs ganska ofta inför detta. Mad heter det på båda sidor sundet, även om det på svenska stavas mat. Om du är sugen på ett smørrebrød måste du säga det även i Sverige, för att inte riskera att få en medioker smörgås. 

Och varför är det så kul för så många skåningar att prata ”danska”? Jag själv deltog i en sådan konversation. Det klingar så bra tycker vi, men låter så klart förfärligt. Ungefär som när stockholmare försöker imitera skånska. Fast det låter i alla fall charmigt.

Det viktigaste är inte hur vi kommunicerar, utan att vi gör det. Med respekt, självdistans och ett öppet sinne.