Anita

Prakash ansikte byter uttryck. Hans redan vänliga ton blir en ton varmare. Av tacksamhet och uppskattning. 

Han förklarar hur viktig Anita var när han och hans familj var nya i Sverige. Hon berättade om skillnaden mellan filmjölk och mjölk, att bilar behöver andra däck vid vinterväglag, om grejen med loppisar, om Let’s dance och Melodifestivalen. Men också om hur man säger negativa saker på ett positivt sätt.

Hon informerade om allt det som vi som inte är nya i landet inte ens behöver tänka på. Det som redan är inristat i vårt undermedvetna. 

Anita har levt i många år. Kroppen är inte lika stark och smidig längre, så Prakash hjälper henne med det han kan, till exempel handla mjöl och mjölk och annat tungt. Eller bara ringer och frågar hur hon mår.

När livet är ovant behöver vi alla en Anita, någon som guidar oss i den praktiska vardagen. Men vi behöver också hennes syster som fångar upp allt som inte är praktiskt. När livet inte är snällt står hon pall alla de frågor som det sällan finns något enkelt svar på. Någon som likt en boxsäck knappt rör sig ur fläcken oavsett vad den tar emot.

Men hon behövs kanske ännu mer när livet vänder, när glädjen blir så stark att den knappt får plats under skinnet för att det tunga inte hunnit rensats ut. Då står hon där och magasinerar tillförsikten, hoppet och stoltheten tills det finns utrymme i kroppen igen. 

Ett varmt tack till alla slags Anitor. Jag hoppas att ni en dag förstår hur viktiga ni är.