Alla undervisningstillfällen är unika på sitt sätt. Sen har vi de lektioner som är speciella på ett annat sätt. Häromdagen var en sådan.

Jag hade förmånen att träffa en av mina kunders 3,5 år gamla dotter. Hennes pappa kommer från Australien, hennes mamma från Japan och hennes morföräldrar är från Sydkorea. Själv är hon född i Malmö.

Hemma pratar hon två språk och på förskolan pratar hon ett tredje, svenska. Med mig pratade hon svenska, så klart. 

Hana är ett utmärkt exempel på hur mottagliga barn är för språk. Att som förälder föra vidare sitt modersmål är den finaste gåva man kan ge till sitt barn.

Hana har lärt sig helt utan grammatisk träning att genom att inleda meningar med satsadverbialet faktiskt istället för att stoppa in det efter verbet som är det vanligaste, signalerar hon att det hon är på väg att säga är extra viktigt.

Varje gång Hana ville visa mig att hon kan skriva sitt namn började hon med ett H. Efter det gick bokstäverna ibland till höger och ibland till vänster. Hon är med andra ord i den logografiska skrivfasen; hon ser sitt namn mer som en bild än en text vilket också innebär att bokstäverna ibland blir spegelvända. 

Visst vore det underbart om andra- och tredjespråksinlärning hos vuxna gick lika lätt. Då hade jag pratat flytande italienska vid det här laget. Jag hade och anmält mig till en kvällskurs i arabiska. 

Nackdelen hade varit att jag med allra största sannolikhet varit arbetslös eftersom alla mina potentiella kunder lärt sig svenska på egen hand.