Har ni någon gång provat att berätta en gåta för någon som inte har svenska som modersmål?

Det har jag. Det gick sådär: 

– Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?

– Hmm, vet inte. 

– Det är en klocka!

– Vadå en klocka, en klocka kan väl inte gå?

– Jo, på svenska säger man att den går. 

– Kan man också säga att klockan promenerar?

– Nej, det går inte.

– Men du sa ju nyss att gå och promenera är ungefär samma sak. 

Nej, gåtor går tydligen inte hem, lika lite som klockor går till dörren. Det, om något, är livets gåta… Eller så var det bara en illa vald gåta. Jag provar snart med en ny. 

Annars kan de språkliga framstegen hos mina kunder visa sig i de mest oväntade situationer. 

Igår pratade jag och en kund om den yttersta delen på en duschslang, det vill säga duschmunstycken. 

Utifrån logikens regler frågade han varför det heter duschmunstycke när denna mojäng inte har något med en mun att göra. Borde det inte heta duschhuvud istället? 

Sådana funderingar gör mig glad och stolt, för de betyder att de svenska orden inte längre är obegripliga koder, de börjar betyda något och skapa mening. 

Det i sin tur gör att jag känner mening med det jag gör.