Obönhörligen går vår kurs mot sitt slut och dagen före vår allra sista lektion får jag ett mejl. Vad kan hon månne vilja? Det är sorgligt nog som det är. Säg nu inte att hon blivit sjuk så att vi måste skjuta upp vår sista lektion. Det vore som att dra av ett extra klistrigt plåster från ett extra varigt sår, i slow motion. För när man tillsammans har kämpat sig igenom oregelbundna verb och kongruens, ordföljd i bisats och sj-ljud, ja, då är att skiljas som att dö en smula.
Hon är dessutom kvinnan som introducerade ghee i mitt liv (fantastiskt gott på surdegsknäckebröd) och på mina väggar hänger det teckningar som hennes 5-åriga dotter målat till mig.
Att hålla i privatlektioner är väldigt speciellt, som att få en inblick i en annans liv.
Jag klickar på mejlet:
“Hej Maja, kan vi prata om indefinita pronomen imorgon?”
Jag skrattar lite åt mig själv. Det finns ingenting att vara sentimental över. Och ska vi prata om indefinita pronomen så är INGENTING just ett sådant. De indefinita har en tendens att vara hala, sliriga och undslippande. Även intetsägande, eller vad sägs om VAR SOM HELST och ALLT ELLER INGET? De kan också vara identitetslösa som MAN och EN, eller ansvarslösa som VEM SOM HELST. För att inte tala om SOMLIGA, FÅ, NÅGRA och FLERA. Opålitliga och anonyma. Men oumbärliga.
Medan listan på indefinita pronomen kan göras lång, finns det bara ett enda reciprokt pronomen: VARANDRA. Det är mer ett pronomen i min smak. Hand i hand med ett reciprokt verb blir det riktigt fint:
Imorgon säger vi tack till VARANDRA. Hoppas att vi HÖRS igen.
Senaste kommentarer