Förra veckan skrev jag om indefinita pronomen, så dessa ska jag naturligtvis inte skriva om igen. Däremot tänkte jag belysa ett annat pronomen, nämligen de personliga. För det finns nog ingen ordklass som kan väcka så starka känslor som just denna. Är det för att de är så personliga?
Då och då rasar debatten om huruvida livet skulle kunna gå vidare om vi slopade DE och DEM, till förmån för DOM. De är ett personligt pronomen, dem är ett personligt pronomen i objektsform. Jag har inte bestämt mig för vilken falang jag tillhör, den språkkonservativa eller den språkprogressiva. Jag är mest förundrad och till och med smickrad över att det svenska språket kan väcka så heta känslor.
Ett annat personligt pronomen som lyckats röra om i grytan är HEN. Sedan stenåldern (minst) har det funnits nio personliga pronomen och rent plötsligt kommer det ett nytt fräsch ord som vill ge sig in i leken. Nja, hen är kanske inte så nytt ändå, i över 50 år har det nötts och blötts. Men fräscht? Absolut!
För att inte tala om DU kontra NI. Vill jag bli duad eller niad? Ska jag bli glad eller kränkt om någon duar, eller niar, mig? Handlar du och ni om en klassfråga? Visar vi respekt, eller avstånd, om vi niar någon?
Jag förstår om de personliga pronomenen själva är upprörda. Många människor hoppar över att skriva ut dem överhuvutaget, precis som om att de inte behövs: Jag hoppas att de inte tar det personligt:
(Jag) ville bara säga hej.
(Det) spelar ingen roll.
(Jag) önskar er en trevlig kväll!
Senaste kommentarer