När man har tonåringar förstår man att det inte räcker med att ha samma modersmål och komma från samma familj för att förstå varandra. Vår gemensamma bakgrund till trots talar vi inte samma språk.
Som att jag är CRINGE. Jag har hört detta uttryck så många gånger att jag nu vet vad det betyder. Jag bär epitetet med stolthet. För att vara pinsam som det hette när jag var ung, eller möjligen skämmig eller pinig, krävs det närvaro. Om man aldrig syns eller hörs kan man inte vara cringe.
Att ge sin tonårsdotter en kram på offentlig plats är definitivt cringe. Fett cringe.
SIDE EYE vill jag däremot inte råka ut för. Det är snäppet värre än cringe. Tror jag.
Jag håller på att lära mig SLAY:
– Bra jobbat, gumman!
– Slay.
– Vad då slay? Vad menas med det? Är slay något bra eller dåligt?
– Side eye.
– Va då!? Kan jag säga att du har slayat bra?
– Nej, bara slay.
Slay känns fortfarande helt onaturligt att använda. Hur böjer man det? Uttalas det slej eller slaj? Jag vet inte ens om det är ett verb eller adjektiv. Jag famlar i mörker …
PURR är ungefär samma som slay. Vad hände med Bravo! Toppen! Finemang!?
En del av mina uttryck, till exempel att ”komma till bukt med” hör tydligen hemma på den tiden då människosläktet bar höftskynken gjorda av djurhud och sältänder.
– Mamma, det låter som att du är född på stenåldern. Ingen säger så längre.
Om hon lär sig fraser från den tid då till och med runskriften låg långt fram i tiden, och jag lär mig ungdomsslang så kanske vi språkmässigt möts någon gång på medeltiden.
Senaste kommentarer