Jag som har språk både som intresse och yrke, reflekterar i princip dagligen över vad det egentligen innebär ”att kunna ett språk”. Frågan om hur lång tid det tar att lära sig svenska får jag ofta.
När man kan delta i en dialog, är det att kunna ett språk? Det låter ju rimligt, men vad händer om diskussionen spårar in (eller ur) på kvantfysik eller något annat som ligger utanför ens kunskapssfär?
Är kanske ett rikt ordförråd en bättre måttstock? Vilka ord bland alla tiotusentals ska man då fokusera på? Hur viktigt är det att veta vad till exempel bubba betyder om man inte ämnar att jobba inom teatern?
Vad gör vi med alla de begrepp som är mer laddade? Går de ens att översätta dessa rakt av, utan att vi tar udden av deras innebörd?
Räcker det att kunna läsa och förstå Karin Boye och Edith Södergran, eller krävs det att du också kan tolka börssidorna i en finanstidning och instruktionsmanualen till din torktumlare?
För att inte tala om alla idiom, talesätt och sätt att tala. “Att bli vid sin läst”, låter ju konstigt om man fått lära sig att “läst” är supinumformen av att läsa.
Sverige är till ytan ett ganska stort land och dialekter har plats att breda ut såg åt alla håll och kanter. Ska alla dessa förstås eller är det rikssvenskan (vad det nu innebär) som är minimumkravet?
Förståelsen måste väl ändå vara viktigast. Det är ju det som är kommunikation, den som gör att vi kan leva tillsammans. Men varför lägger vi då tid och energi på att korrigera stavfel och särskrivningar, är det för att språket urholkas annars?
Det enda jag vill ha är fred på jorden (som lilla Anna i Sven Melander-sketchen). Inte kan det väl bero på alla felplacerade satsadverbial att vi inte förstår varandra bättre?!
Senaste kommentarer