Underbara, älskade knöl!
Vad då, vi gammelsvenskar (till skillnad från nysvenskar) äter väl inte potatis till allt? Visst, det kan väl hända att jag äter potatisgratäng lite då och då, men mer än så är det inte. Att det sen är smidigt att ta med sig potatissallad till picknicken handlar ju om ren bekvämlighet. Kokt nypotatis till midsommar är så klart ett måste, men bara för traditionens skull. Pommes frites, potatiskroketter, potatisräfflor och potatisbullar räknas väl inte ens som potatis. Eller? Råstekt potatis, ugnsbakad potatis, rårakor och potatismos äter jag max två gånger i veckan, vilket är försumbart sällan.
Okej, jag erkänner, om någon vill få mig på fall så är det raggmunk som gäller. Då är jag inte svårflörtad. Är det mitt svenska arv som gör att jag föredrar raggmunk framför hummer?
Ni förstår själva hur underhållande det är när mina kunder berättar om hur de ser på sina nya landskamrater och sitt nya hemland. Vad gäller språket är de framför allt förundrade över hur många vokaler vi har, och att de beroende på om de är hårda eller mjuka (vokalerna alltså, inte kunderna) kan påverka ljudet på de andra bokstäverna.
De reflexiva possessiva pronomenen sin, sitt och sina är tydligen också konstiga påfund. Det hade väl räckt med att de var possessiva? Men jag hävdar ödmjukt men bestämt att det är stor skillnad på “han tog sin plånbok” och “han tog hans plånbok”. “Hon kysste sin man” låter också betydligt bättre än “hon kysste hennes man”.
Att mina två senaste inlägg har haft potatistema är en ren slump. Tror jag. Osvuret är bäst. I dag blir det pyttipanna till middag.
Senaste kommentarer