Mina dagar passerar fortfarande utan schema och åtaganden. Jag stiger ombord på tåget, ställer kaffemuggen på egen risk på den smårangliga brickan framför mig och lutar mig tillbaka. Färden går över sundet och över landsgränsen. Genom fönstret ser jag hav och åkrar.
Jag stiger av, andra stiger på. På perrongen hör jag språk från världens alla hörn. Det talas danska, svenska och engelska, men jag hinner också snappa upp enstaka ord på tyska, franska, spanska, italienska och arabiska. Satsmelodierna skiljer sig åt. Kanske hör jag också rumänska, hindi och mandarin, men det är mer en eftertänksam gissning.
Jag avundas de som behärskar långt fler språk än jag, de som inte bara känner igen utan de som kan förstå, dividera, förhandla och nyansera på andra språk med nästan samma lätthet som sitt modersmål.
I sakta mak tar jag mig fram längs smala gränder och skeva hus. Asymmetrin får ta plats. Stockrosor i pastell letar sig upp genom asfalt och mellan gatsten. Så vänliga mot ögat att det väcker något i mig. Jag vänjer mig aldrig vid denna prakt. Så stolta, upprätta, okuvliga.
Dagen blir till kväll. Det är dags att vända hemåt. Förbi samma åkrar och samma hav. Över samma sund som ungefär 12000 år före Kristus, vid istidens slut, bara var en älv. Det var så de första renjägarna tog sig till Skåne och på längre sikt gjorde Skandinavien till ett befolkat område. Att lyssna på historiepoddar är också ett kärt semesternöje …
Senaste kommentarer