I mitt yrke träffar jag människor som flyttat till Sverige för att de blivit erbjudna jobb här, eller för att de helt enkelt varit sugna på ett miljöombyte, i ett annat land.
Men jag träffar också människor som flytt, som aldrig skulle lämna det land de är födda i, om det inte vore en ren nödvändighet. Det gör ont att ens ana vad de varit med om.
Språk är så mycket mer än bara ord och fraser. Det är en demokratisk rättighet. Att veta vad människor runt om en pratar om skapar en känsla av tillhörighet.
Av den anledningen pratar jag ofta med mina nysvenskar om vad som pågår i både Sverige och i omvärlden. Kriget i Ukraina har rivit upp gamla sår, från andra krig på hemmaplan.
Abdel berättar om hur det var när han insåg att han måste fly.
– Jag tänkte, att om jag lämnar mitt hemland är jag död.
Det finns ju inget bra svar på det. Ändå gör jag ett naivt försök.
– Nej, du är inte död. Du är här nu.
Underbara fina Abdel som nyss läst högt inför hela gruppen, trots att uttalet är besvärligt. Språkljuden är inte alls de samma som i modersmålet, till och med bokstäverna ser annorlunda ut. Det är nästan som att lära sig att gå på nytt. Eller att börja skriva med vänster hand om man varit högerhänt i hela sitt liv.
Han har förstått vikten av att gå en svenskkurs och passar på att ställa alla frågor som han inte tidigare vågat ställa.
Livet är tufft ibland, men livet kan också vara det motsatta, fantastiskt som en dag som denna. Jag lever, och till och med mer än det.
Senaste kommentarer