– Kan du inte skriva ett inlägg om, hmm … låt säga imperativpluskvamperfekt?
– Jo absolut! Det finns förvisso inget som heter så, men jag kan göra ett försök.
Det är alltid lika rörande när gammelsvenskar oförtrutet letar efter grammatiska termer. Dessa bortglömda, som vi en gång lärde oss i skolan, men som numera samlar damm för att de inte längre används.
Jag är imponerad. Det låter som om imperativpluskvamperfekt skulle kunna vara ett riktigt ord. Imperativ är uppmaning: STOPPA tjuven! GRÄDDA i ugnen! SKRUVA ner! och så vidare.
Det respektingivande ordet pluskvamperfekt är dessvärre inte lika coolt som det låter: han HADE STOPPAT tjuven, hon HADE GRÄDDAT kakan, vi HADE SKRUVAT ner.
Låt oss stanna kvar vid begrepp som inte finns. Inget kan göra en sansad gammelsvensk så upprörd som när jag tvingas meddela att det inte finns något som heter imperfekt.
– Vad då inte finns!? Det är väl klart att det finns!
– Nej, det slutade heta så för många år sedan. Nu heter det preteritum.
– Pre …, prete …, preteri… Vad är det för trams!?
Om jag är på extra festligt humör passar jag på att berätta att det inte heller längre finns något som heter predikatsfyllnad. Det är fascinerande att se människor som påstår sig inte alls vara intresserade av grammatik, få kaffet i vrångstrupen.
Jag har märkt att språk inte alls väcker samma nyfikenhet om ingången är att prata om alla grammatiska begrepp som faktiskt existerar. Vill man skapa debatt så börjar man med de som försvunnit.
Dativobjekt och ackusativ har också hamnat i historieböckerna. Nej, nu går det för långt!!! Hur ska nu alla ungdomar kunna lära sig tyska!?
Ämnet är dessutom outtömligt. Det har aldrig funnits ett ord som heter kompaktivum, ungefär som imperativpluskvamperfekt. Det är bara fantasin som sätter gränser.
#självtyckerjagattpasodoblolåtersomengrammatiskterm
Senaste kommentarer