Om man kan bli kär i en bok, så är jag förlorad.
Jag har svepts med i förföriska beskrivningar och fängslande språk. Njutit av stunden, samtidigt längtat efter nästa. Lika fylld av insikt, lika tom när orden tog slut. Upprymd har jag haft högläsning för mina nära vid köksbordet.
Denna förtjusande bok handlar om … kvantfysik! Men också om matematik och all annan fysik. Hoppsan, tänk att det skulle trigga mig! Men när Julia Ravanis skildrar matematikens byggstenar som “de barnsliga positiva heltalen, de längtansfulla negativa, de jämförande bråktalen, de gränslösa irrationella, de verklighetsförvridna imaginära” kan man inte annat än att falla som en fura.
Eller vad sägs om betraktelser som att det inte är stjärnorna på natthimlen som fascinerar, det är istället svärtan mellan dem som skapar magin. ”Det bleka stjärnljuset framhäver mörkrets oerhörda vidder, dess gränslöshet.”
Visst vore det svindlande om någon på en fjärran stjärna kunnat kika ner på oss, precis som vi kan spana upp på dem, men tyvärr, det är omöjligt. Det finns helt enkelt inga teleskop som är 10 miljarder km i diameter. OM det funnits några, hade hen i bästa fall fått korn på vår medeltid, för så många ljusår bort ligger våra stjärnor.
Ravanis berättar om irrationella tals skönhet och okuvlighet, och att det var som bäst ordning i universum precis efter Big Bang. Hon ger rent av självaste Einstein en känga, som inte verkar ha varit någon trevlig prick. Han borde ha tagit sig en rejäl titt i spegeln, tänker jag. Varför talas ofta om enastående vetenskapsmän, när det vimlar av kvinnor vars beräkningar är minst lika betydande?
Hon är idéhistoriker, civilingenjör i teknisk fysik och doktorand i teknikhistoria, och kan skriva om det också.
”Skönheten i kaos” tolkar det lilla i det stora, och vice versa. Bokstavligt och bildligt. Sen handlar den om kärlek också.
Senaste kommentarer