Jag och min familj var på husvisning i helgen. Bostaden byggdes år 1754, vilket bara det är svindlande. Att stiga in i ett hus med så många år på nacken är som att stiga in i en alldeles egen tidsmaskin och resa bakåt i tiden.
Det stod på Hemnet att nuvarande ägare “renoverat med varsam hand” och “bevarat många av originaldetaljerna”. Alla som är vana vid att läsa bostadsannonser känner direkt igen det speciella mäklarspråket. Det är ofta så språk är uppbyggda, de är knutna till en speciell kontext, exempelvis en tid, plats eller situation.
Men hur såg då vardagsspråket ut år 1754? Vad pratade de om vid köksbordet? Vad skvallrade det om bakom lykta dörrar? När ingen ser lägger jag örat mot väggen, kanske finns svaren där. Jag tror inte att de använde ord som att ”renovera”, snarare täta och laga. Jag tror inte heller att innerväggarna målades i äggskalsvitt eller ockragult, det var nog mer praktiskt att vitkalka dem.
Existerade ens ord som öppen planlösning, dold förvaring, skjutdörrar och köksö? Naturligtvis inte. Visst är det spännande hur vårt språk förändras! Utedass har ersatts med ord som helkaklat badrum och gästtoalett, kallt och dragigt kallas nu för naturligt självdrag och farstukvisten har blivit till ett orangeri.
Hur ser en bostadsannons ut år 2290? Vilket kontextburet språk använder vid då och vilka ord är på tapeten? Ord som inte används falls i glömska till förmån för ord som vi tycker låter mer moderna. Behöver jag ens nämna att äggskalsvitt redan nu är gammalmodigt, i alla fall som ord …
Visst är det något både vist och visst med gamla hus: deras själ, charm och med historien inbäddad i väggarna. Men lika visst är det med språket som följer den tid vi lever i, i samklang, sida vid sida.
Senaste kommentarer