Igår var det sista gången med gruppen från Malmö Stad. Det gamla uttrycket “att skiljas är som att dö en smula” stämmer alldeles för väl. Sedan i höstas har vi suttit i samma båt och tagit oss över både okänt öppet vatten och välkända stilla vikar. 

En kurs på fyra månader kan liknas vid ett julbord, det blir lite av mycket. En bra liknelse med tanke på att deltagarna jobbar i skolrestauranger.

En lasagne är aldrig ”bara” en lasagne. Den kan vara väldoftande, gyllenbrun och nyss uttagen från den heta ugnen. En bechamelsås är så mycket mer än bara vit. Den är krämig och gräddig med en konsistens lika mjuk som spunnet socker. Focaccian är gjord av kärlek, färska örter och oliver av endast bästa kvalitet. 

Så där har vi tuggat, eller silat snacket, både för att deltagarna ska inspireras att använda språket, men också för att ge dem råg i ryggen. Då och då har de smugit till mig något gott som de själva lagat, så jag vet att de är duktiga på mat. 

Boris berättade att han skulle åka till Polen över jul och nyår för att hälsa på familj och vänner.

– Du kommer väl tillbaka? frågade jag. Du stannar väl inte i Polen?

– Nej då. Ingen fara. Jag är iväg i tre veckor, men redan efter två veckor börjar jag längta hem. Jag älskar Sverige: naturen, havet och skogen. Allt! Det är här jag har mitt liv.

Så fint ❤ Jag blinkar bort en tår. Att skiljas är som att dö en smula. 

Ett varmt tack till Medborgarskolan och Pia Löfberg och Cecilia Lindgren för alla fina uppdrag. Tack också till Marie Blomqvist. 

Mina uppdragsgivare och jag skiljs inte. Vi tar bara julledigt. 

Till mina privata kunder, utan er hade tillvaron varit betydligt tråkigare ❤