Vi hade bestämt träff på vårt gamla vanliga ställe. Adrian deklarerade direkt att han ville ägna lektionen åt att prata om rådjursskallar.
Lite oväntat, tänkte jag, Adrian varken jagar eller äter kött. Han är vegetarian, nästan i alla fall. En nästan-vegetarian.
Jag förstod att han måste ha menat något annat, rådjursskal kanske? Det är inget ovanligt att nysvenskar har svårt att skilja på långt och kort vokalljud. Eller menade han rådhusskallar? Hus och djur låter ju ganska lika, så varför inte?
Så där höll vi på ett bra tag, men den ena ordkombinationen lät märkligare än den andra, tills jag till slut kom underfund med vad han menade:
– Aha, du menar tjurskalle, när någon är tjurskallig! Men vi säger ”det är en riktig tjurskalle” om envisa personer, inte rådjursskalle.
– Nej, jag vill verkligen prata om rådjursskallar, svarade Adrian. Tjurskalligt.
För det ville han verkligen. Och det gjorde vi verkligen.
Det var länge sedan jag skrattade så mycket, under så kort tid. Båda skrattade. Dels åt det han berättade, för det var verkligen en underhållande historia, men också i det komiska att han korrigerades varje gång verben hamnade på fel plats. Kan killen inte bara få berätta sin story i fred, kan man ju tycka!?
Men vi har hittat ett sätt som funkar. Jag har också fått mandat att korrigera honom när han pratar om allvarliga saker. Som när han berättade om en släkting som dött.
– Det heter ”dog” i preteritum, hon dog. Att dö är ett oregelbundet verb. Du kan absolut inte säga ”hon dödade”, för det betyder något helt annat.
Det kan låta makabert, men det är ungefär så det kan gå till. Men för det krävs det tillit och ömsesidigt förtroende. Annars är det helt omöjligt.
Senaste kommentarer