I helgen var jag på skrivkurs i vackraste Baskemölla och bästa kursledaren Maja Ljung uppmuntrade oss att skriva både det ena och det andra.
– Skriv en dialog, sa hon.
– Okej, sa jag.
– Ahmad, så bra att du äntligen fått dina glasögon!
– Ja, titta! Nu behöver jag inte sitta längst fram för att se tavlan.
– Det är ju fantastiskt!
– Ja, jag sätter mig här bak istället.
Maja bad oss att beskriva en plats, för varje berättelse behöver en plats.
Klockan är 11.48. De flesta är på väg ut, men jag är på väg in i tegelbyggnaden som breder ut sig över ett helt kvarter. Jag ska mötas av knastret från lysrör, de av bruset från bussar, bilar och cyklister. Karuselldörren går alldeles för fort för att jag ska hinna få rätt på min väskan som rymmer böcker, block, laptop och laddare.
I receptionen jobbar någon som ser ut att heta Ingrid. Jag nickar, hon har sett mig rusa förbi många gånger förr. Vi har aldrig pratats vid, jag och kvinnan som nog heter Ingrid, för jag vet vart jag ska gå. Jag viker av mot höger, tar ett femtiotal steg längs korridoren som ekar, slår mig ner, längst in, längs bort. Det är dags för dagens tredje lektion.
Maja, du uppmuntrade oss att skriva i du-form.
Du vet redan att språket är det finaste och mest värdefulla vi har. Det är genom språket du lär känna din omvärld och kan sortera dina tankar och känslor. Ibland tycker du att det är tufft att lära dig det nya språket. Oregelbundna böjningar får din panna att rynkas, men ge inte upp, det blir lättare snart.
Min namne sa att vi skulle undvika satsadverbial, men där är hon och jag, vad det verkar, helt enkelt inte alls överens
Senaste kommentarer