Det finns få saker som gör mig så rörd som när nysvenskar berättar om varför de trivs i sitt nya hemland. Ibland kan det vara något så enkelt som att de blivit förtjusta i en maträtt som de förknippar med Sverige. Så när Boris förklarar sin kärlek till smörgåstårta smälter jag. Jag förstår honom, jag älskar också denna anrättning.
Smörgåstårta kan aldrig innehålla för mycket majonnäs, bara för lite. Bara så att ni vet.
Boris berättar också om att han får lov att fiska och plocka svamp. När andan faller på (vilket den ofta gör) tar han sitt fiskespö och sin låda med drag och ställer sig vid en sjö eller ett hav. Det är något med hans sätt att säga “få lov” som får mig att förstå att det inte är något han tar för givet.
Jag blir också rörd när människor som kämpar med ordföljd och oregelbundna verbböjningar, briljerar inom sina specialområden. Min lilla grupp som jobbar i skolrestauranger, rabblar upp substantiv som spiskummin, gurkmeja, mynta och rosmarin med samma självklarhet som jag hanterar stavningsregler. Som den ovana spiskumminanvändare jag är, får jag dessutom en miniföreläsning om alla dess användningsområden. De räknar upp namnen på alla kålsorter och lökväxter (det finns förvånansvärt många) med samma lätthet som jag kan rabbla satsadverbial.
Jag slog upp ordet “rabbla” i Svenska Akademiens ordlista, för att försäkra mig om att det inte är ett skånskt ord (det låter skånskt på nåt vis). Enligt SAOL betyder rabbla “läsa upp något mekaniskt och själlöst”. Det märks att ledamöterna i Svenska Akademien inte varit med när min fina grupp pratar smaksättningar. Att benämna kanel, kardemumma och ingefära på ett själlöst sätt är helt enkelt inte möjligt. Vem njuter inte av tanken på en plåt med nygräddade kanelbullar bara genom att höra kryddans namn?
Senaste kommentarer