Så, vad gör man då under den allra sista lektionen med en kund som man har undervisat, peppat, pushat och både skrattat och gnabbats med, vecka ut och vecka in under nästan två års tid, i nöd och lust tills döden skiljer oss åt, i detta fall tills dess att den gigantiska byggnad som skulle byggas är byggd? Och nu är den byggd.
Jo, man bjuder på en orimlig mängd kanelbullar och en kram som aldrig skulle kunna vara tillräckligt talande.
Om ordet magiskt inte vore ett så överexploaterat ord så hade jag använt just det ordet för att beskriva den känsla som uppstår när den andras tunga ansvar, pockande deadlines, pressade miljonbudgetar och 50 otåligt väntande mejl, tillfälligt läggs åt sidan till förmån för ordföljd, presens particip och andra infinita verb.
För där sitter vi, avskärmade från resten av världen och tampas, jag med att få den andra att förstå, den andra med att förstå, medan livet utanför vår kontorsdörr i härdat glas bara rullar på. Som om det inte spelar någon roll om verben är infinita eller finita.
Leverantörer levererar, mejl skickas och besvaras, bygget byggs. Och nu är det byggt.
Så mycket han och jag hunnit reda ut tillsammans, som varför skola uttalas skola när skinka uttalas skinka, eller varför göra uttalas göra när gul uttalas gul. Vi har också pratat om hur stor roll de diakritiska tecknen å, ä, ö spelar, och om hur onödigt svårt det blir om man försöker översätta allt ordagrant.
Men jag har så klart också berättat om norrsken, Alfons Åberg, kanelbullar och tandläkarförsäkringar samt att man bör besöka Skanör året om, inte bara under sommaren.
Tack till Skanska och tack till Björns för att ni har så uppskattade kanelbullar. Och TACK till Kenneth, som egentligen heter något helt annat.
Senaste kommentarer