En kund berättade för mig att hen råkat ut för en situation där hen inte kände sig så väl behandlad.
– Du måste säga ifrån, sa jag.
… som om det var den mest naturliga sak i världen.
– Jo, men vågar jag det, undrade min kund.
… som om det var den mest naturliga sak att undra över.
– Tänk om min svenska inte är tillräckligt bra?
Jag blev både ledsen och arg: på samhället, på politiker, på gemene man, på mig själv, på Gud, eller vem man nu ska bli upprörd på när man hör något sådant. Vad har ens språkkunskaper med rättvisa och rättfärdigande att göra?
– Jag känner mig inte tillräckligt svensk. Tänk om jag sticker ut för mycket om jag säger ifrån?
Jag blir ännu mer ledsen. Här går jag, som aldrig någonsin behövt slita upp mina rötter från det land jag föddes i, som kan hälsa på släkt och vänner när som helst och hur som helst, utan att behöva korsa ett hav eller gå igenom en passkontroll, och tror att jag förstår, när jag egentligen inte alls förstår, vad det innebär “att inte känna sig tillräckligt svensk”.
– Stick ut, även om det sticker folk i ögonen, uppmanar jag. Din röst är lika mycket värd som min.
Kunden i fråga har bott i Sverige i flera år, bor i en ”typisk” svensk villaförort i en ”typisk” svensk mellanstor stad och talar nästintill “typisk” felfri svenska. Ändå känner hen ett visst utanförskap, att hen inte är tillräckligt svensk för att passa in. Vad gör det med en människa?
Du måste ändå våga säga ifrån, din röst behövs. Det är allt jag vet.
Senaste kommentarer