En dag fick Valle Westesson den fullkomligt logiska, tillika lysande idén att bygga fantasifulla cirkusvagnar av återvunnet material och sedan inreda dem till hotellrum. Det uppslaget blev till verklighet för ett par år sedan.
Väl framme spejade jag ut över de utspridda kulörta vagnarna och i vanlig ordning vandrade mina tankar iväg. Jag undrar hur de hade det, de som drog från stad till stad och kanske till och med från land till land.
Många gånger var det säkert tuffa arbetsförhållanden på olika sätt, men jag vill uppehålla mig vid vilken fantastisk brokig skara av människor som var representerade som cirkusartister.
Är detta inte en vacker metafor för livet, så säj!? En cirkus är som en miniatyrvärld där alla får plats, oavsett om du är kort eller lång, tjock eller smal, stark eller svag, försynt eller bufflig. Oavsett funktionsvariation så är du välkommen in i gänget och gemenskapen. Med andra ord, vad vårt samhälle behöver är både den starke mannen och en ballerina.
Även cirkusvagnarna, både insidan och utsidan, är i sig den självklara symbolen för mångfald och jämlikhet. Blommigt, randigt, prickigt, spräckligt, enfärgat, stort som smått, samsas under samma tak i en behagsam harmoni.
Alla dessa tankar efter en övernattning i “The popcorn monkey room”. Hm, hur ska jag kunna göra svensklektion av detta?
Senaste kommentarer