Hurra, äntligen igång!
Jag fick i uppdrag av Medborgarskolan att vässa svenskan på en brokig (absolut inte bråkig) tolvmannaskara. Egentligen skulle kursen redan ha börjat i våras, men på grund av pandemin sköts den fram till igår.
Någon vecka före kursstart frågade min man om jag förberett mig.
-Ja, i tjugo år, svarade jag.
För visst är det så, att undervisning är som livet självt. Det är tänkt att vi ska dra lärdom av alla motgångar och felbedömningar men kanske ännu hellre lära oss av alla framgångar och goda exempel. Med åren har jag blivit bra på det.
Det händer mig ofta att saker och ting inte blir som jag hade tänkt mig. Ibland går planeringen helt åt skogen, men så länge eleverna lär sig ändå är jag nöjd. Det gör mig inget att de lär sig annat än det som var tänkt. Avstickare och apropå-are är lärorika, och inom sinom tid är vi tillbaka på huvudspåret igen.
Ibland måste man helt enkelt våga släppa sargen (det vill säga agendan) för att istället ägna sig åt det som pockar på kundens uppmärksamhet. När eleven upptäcker något som vi just då inte tränar på, är det ett tillfälle guld värt att ta tillvara på. Om jag får frågan varför det heter “en BRUN hund”, men “två brunA hundar” (var kommer a:et ifrån?) är det läge att gå igenom kongruens, även om det råkar stå verbböjningar på schemat.
Och ändå, alla mina år till trots, fladdrade några fjärilar envist omkring i min mage. För mig betyder det att jag tar uppgiften på allvar och att jag är ödmjuk inför de människor jag har framför mig. Fjärilarna är ett sundhetstecken och är varmt välkomna.
Hur det gick? Jodå, den brokiga skaran var vetgirig och jag höll mig till planeringen (nästan i alla fall).
Senaste kommentarer