De som säger att grammatik är tråkigt måste skämta, för hur kan man ens tycka det? Visst, jag kan hålla med om att vissa grammatiska begrepp kan låta märkvärdiga, men bakom tjusiga fasader som deklination och konjugation gömmer sig enkla namn. Men hur kul är det att heta böjningsgrupp?
Inte konstigare än att receptionisten numera kallar sig ”helpdesk manager”, eller att det står ”senior legal adviser” på chefsjuristens visitkort.
Själv imponeras jag av verb, som är antingen starka eller svaga. TRÄNA är ett svagt verb, SOVA är ett starkt. Hur skoj och motsägelsefullt är inte det? Verb kan dessutom vara deponenta, reciproka och reflexiva. Till och med passiva och opersonliga. Vissa trivs bättre i par, andra kör solo. Verb har alltså samma personlighetsdrag som människor i största allmänhet.
Som om det inte vore nog. Några verb måste dessutom HÅLLA PÅ och greja med partiklar, som värsta språkkemisten.
Kanske är adjektiv mest FLEXIBLA. De kan bli STÖRRE och MINDRE och både GLADA, LEDSNA och ARGA. Således ännu en ordklass med MÄNSKLIGT beteende, förutom då att deras grundform alltid är POSITIV.
Pronomen är slutna av sig, de släpper helst inte in nya medlemmar i sitt skrå. Som kompensation hjälper SIN, SITT och SINA oss att hålla reda på vad som är vårt och vad som är någon annans.
Substantiven är desto generösa. För dem är det inte så noga, i princip allt och alla kan bli substantiv. DE UTSATTA och DE HEMLÖSA får upprättelse tack vare substantivering. Och tänk vilka härliga ord som bildas bara genom att låta dem stå tillsammans: GÅBORTSPRESENT och GRAMMATIKBOKSREKLAM.
Ordklasser i all ära, men min absoluta favorit finns bland satsdelarna: agenten. Den som trodde att agenter bara existerar i halvtaskiga kriminalromaner får helt enkelt tänka om.
Den som vill får gärna förbeställa min grammatikbok redan nu …
Senaste kommentarer