För en nysvensk, som låt säga bott i Kina i hela sitt liv, låter svenskan från början som rena grekiskan. Det krävs mycket energi för att urskilja enstaka ljud, för orden verkar sakna både början och slut. Lätena lägger sig som en ljudkuliss, eller kanske snarare som en bakgrundsmelodi. För den som inte jobbar hemifrån står detta ljud på åtta timmar om dagen. 

Inte undra på att jag ofta får frågan “Hur ska jag någonsin kunna lära mig svenska?” Svaret är alltid detsamma: “Genom träning, tålamod och envishet”. 

För språket är ju fantastiskt, det gör ingen skillnad på status, kön, sexuell läggning eller religiös trosuppfattning. Möjligtvis att låg ålder är en fördel, men annars är vi lika inför språket.

Även skriftlig information är som ett ständigt brus. Nysvenskar omges av obegripliga haranger som syns överallt där människor finns:

  • Ur funktion.
  • Ta tre, betala för två.
  • Tåget försenat. Ersättningsbussar gäller.
  • Endast kortbetalning.
  • Töm diskmaskinen.
  • Parkering förbjuden. 
  • Ta bort luddet. 

Ungefär lika omöjligt att förstå som om jag hade slagit upp en kinesisk dagstidning. 

Men så, plötsligt en dag, skingras molnen och solen kikar fram. En kund berättar med stolthet och lättnad att han börjar förstå vad som står skrivet på alla reklamblad han får hem i brevlådan, eller i vilken kö han måste ställa sig i på Ica om han vill betala med kontanter. Han börjar också kunna urskilja ord och begrepp i sitt Facebook-flöde, av vilket han drar slutsatsen att gammelsvenskar är förtjusta i secondhand, med tanke på alla privatpersoner som lägger ut sina kläder till försäljning. 

Jag är så klart ännu lyckligare. Att kunna urskilja vad som är viktigt respektive oviktigt för sammanhanget är ett nödvändigt steg i språkutvecklingen. 

På min favoritskylt står det FÖR MEDHAVDA PERSEDLAR ANSVARAS EJ. Den formuleringen går inte av för hackor.