Vi har hittat ett litet paradis i Bohuslän, som dragit oss till sig flera somrar i rad. Kvällsljuset över nejden är obeskrivligt vackert och bergen i bakgrunden ser ut som en filmkuliss. Jag vänjer mig aldrig. 

I hagarna utanför vårt fönster betar hästar och får. Det lär också finnas älg inpå husknuten, men de leker kurragömma med oss.

Dagarna fördrivs med bad i salta hav och söta sjöar, eller i en bräckt fjord. Om vi har tur hittar vi kantarell på våra skogspromenader. Och det har vi. 

Vi befinner oss inte nära naturen, vi är mitt i den.

Stugan ligger inte långt ifrån den norska gränsen. När vi passerar den slås jag av hur olika våra språk är, fast ändå inte. I Norge kan man inte swisha, de vippsar istället. Potatis heter poteter och oldtidsruta betyder sannolikt något i stil med forntidsplats.

Men det märks också att vi lämnat Skåne, för där heter trafikplatser trafikplatser. Här heter de mot. 

Det förtjusande paret vi hyr stugan av bor endast en robotklippt gräsplan bort. Deras barnbarn Elliott och Ivar kommer ofta över till oss och undrar om våra barn vill leka. Våra är 14 och 12. De är 7 och 5. Men att smyga med ficklampa, klättra i träd och bygga kojor har ingen åldersgräns.

En dag kom ytterligare en kamrat på besök. Jag hör pappan ropa på honom på norska, men kan inte skönja någon norsk accent hos pojken. Det är ju fascinerande hur flerspråkiga människor obehindrat kan växla mellan sina språk, så jag kan inte låta bli att fråga pojken om han pratar svenska eller norska.

Elliot griper in, stannar upp och tittar på mig. Svaret låter inte vänta på sig.

– Han pratar helt vanligt.

Sen försvinner de iväg. Kvar sitter jag, med världens finaste beskrivning av ett barns tvåspråkighet.