Några av de människor jag träffar i mitt yrke är födda i Georgien, Rumänien, Polen och Kina. Dessa länder gränsar antingen till Ryssland eller Ukraina. De kom till Sverige på ett säkert och tryggt sätt, för att arbeta, men deras syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar bor kvar.
Konflikterna som råder i omvärlden går ingen förbi.
Den som suttit och tittat ut från ett flygplansfönster har kunnat njuta av skog, sjöar, hav, åkermark, kullar, berg och dalgångar. Ljusklustren är städer, som med lite fantasi skulle kunna liknas vid en stjärnhimmel. Öken får vi se om vi åker tillräckligt långt. För det är så jorden är skapad. Uppifrån himlen syns inga streck eller linjer. Man skulle till och med nästan kunna tro att jorden ligger mjukt inbäddad i bomull, i alla fall de molniga dagarna.
De knivskarpa gränserna mellan olika länder finns bara på kartor, dragna och ritade av människor.
Många barn har en fantastisk förmåga att kunna fly in i leken när oron blir för stor. Många vuxna har tappat förmågan att leka, så vi flyr på andra sätt. Det är så galghumor har fått ett namn och det är därför vi skrattar på kaffet efter begravningar, trots att vi nyss tagit farväl av en anhörig.
Min egen terapi är att skriva. Jag leker med orden. Därför kan jag skriva om fastlagsbullar och andra världsliga tingestar, trots att jag egentligen vill förbanna hela världen och skrika att nu får det vara nog.
Våra fina pronomen kan verka harmlösa, men som allting annat måste de vårdas ömt. De som är possessiva (min, mitt, mina) kan ställa till med stor skada om de används på fel plats vid fel tidpunkt.
Från ett flygplansfönster är jorden oerhört vacker, nästan magisk. Låt det alltid vara så.
Senaste kommentarer