Jag skulle kunna skriva om hur viktigt det är att kunna särskilja väg och vägg, speciellt när det gäller tomtritningar.
Jag skulle också kunna skriva om hur knepigt det är för nysvenskar att tillämpa vårt platshållartvång. Varför är vi gammelsvenskar så förtjusta i ordet DET och varför envisas vi med att ha verbet på andra plats i alla huvudsatser?
Men istället väljer jag att knyta an till mitt förra inlägg, det där om att dra lärdom av sina tidigare erfarenheter när man undervisar. Jag vill addera att bra undervisning också handlar om att nyttja ens egna starka sidor, de där egenskaperna som man bara har.
Det finns många som är bättre än jag på att förklara fonetik och grammatik. Jag är inte heller speciellt duktig på att hålla den röda tråden, som sägs vara så viktig att hålla.
Alltså måste det finnas något annat som gör att jag går hem i de stugor jag går hem i. Jag tror att mina kunder uppskattar att jag är ganska påhittig, att lektionerna blir varierande.
Dessutom är jag orädd, vilket är bra när man ska förklara alla oskrivna regler, som till exempel den om att det finns trevligare sätt än att säga ”gå på dass”när ens behov tränger på. Visst, det finns otrevligare sätt också. Jag förklarar också hemlighusets nummer 1 och nummer 2, när någon undrar över de begreppen.
Det skapar trygghet och förtroende att förklara allt det där ”genanta” som kunderna egentligen inte vågar fråga om. De snappar upp en massa ord och uttryck på jobb, radion, träningen och i ICA-kön, som sedan blir obegripliga i Google Translate.
Som att Häcken är inte bara är ett svartgulrandigt fotbollslag eller något man klipper i juli, augusti och september (JAS), och att JAS således inte bara är ett jaktplan.
Senaste kommentarer