Fram till nu har jag inte gett ordklassen PRONOMEN den uppmärksamhet den förtjänar, så idag råder det bot och bättring.
Helt krasst hade vi inte klarat oss utan dessa suppleanter och varianterna är nästintill oändliga.
De RECIPROKA är de allra finaste. Utan deras krav på ömsesidighet hade vi inte kunnat hjälpa varandra.
Men först, låt mig sätta själva ordet pronomen i bestämd form plural: pronomenEN. Vilket läckert ord! Det går ju knappt att uttala. Kan man ens sätta ändelsen en på ord som slutar på en? Absolut, visst kan man det!
Pronomen kan vara PERSONLIGA i form av jag, du och vi. De parar sig ofta med de REFLEXIVA som mig och dig. Hur skulle jag annars kunna lata mig och du kamma dig?
På den ena ytterkanten hittar vi de DEMONSTRATIVA som pekar med hela handen, den här och den där, medan de betydligt anonymare INDEFINITA någon och somliga håller sig på den andra ytterkanten.
De POSSESSIVA är lite väl kaxiga ibland på grund av sitt krav på ägande: min, mitt och mina, vår, vårt och våra. Samtidigt är det skönt att få ha sin tandborste i fred. Det är min, ingen annans.
De REFLEXIVA POSSESSIVA är antingen förtjusande eller frustrerande, beroende på vem man frågar.
– Varför måste vi använda sin, sitt och sina, undrar mina kunder.
– För att inte anklaga oskyldiga i onödan, svarar jag.
Han tar sin plånbok.
Han tar hans plånbok.
KOMPARATIVA, KVANTITATIVA och ORDINATIVA är bra när man vill jämföra, men de kan aldrig jämföras med min absoluta favorit, de DETERMINATIVA. Jag gillar både namnet och deras otveksamma beslutsamhet. Och visst låter det flottare att säga “Jag vill läsa DEN bok som ligger på hyllan” än Jag vill läsa “DEN HÄR boken”.
Senaste kommentarer