Jag borde veta bättre…

Jag är utbildad svensklärare och har jobbat som lärare i mer än tjugo år, både med barn och vuxna. Det innebär att jag mycket väl vet hur viktigt det är att lägga språket på precis rätt nivå, både gällande svenska som modersmål och svenska som andraspråk.

Är nivån på språket för enkel är det lätt att eleven inte utmanas tillräckligt och blir uttråkad. Om nivån däremot är för svår kan inlärarens självförtroende naggas, vilket i sin tur kan leda till att hen ger upp. Och ändå…

Häromdagen påmindes jag om ett samtal jag hade med min dotter (fotot) för något år sedan. Då var hon inte fyllda tio än.

– Mamma, vad är det som gör att vi människor kan skratta?

– Jag förmodar att det är kroppens sätt att ägna sig åt självrengöring. Skrattet fungerar både som en typ av skyddsmekanism och som en välgärning. När vi skrattar utsöndras endorfiner och hormoner som kroppen känner välbehag av. Förmågan att kunna skratta är en inbyggd reflexmässig mekanism i vårt nervsystem. Det sägs att skrattet dessutom är smittande. Skra…

– Mamma, du kan sluta nu! Det enda jag hör är en massa ord.

Hmm, så enkelt det hade varit att bara svara “för att vi mår bra av det”.

Jag använder min dotters och mitt samtal då och då som en utvärdering av min egen språkundervisning. Vilka ord och fraser ska jag använda och vilka bör jag vänta med till ett annat sammanhang? Och hur gör jag för att språket ska kännas relevant för den som brukar det? Det är sådant jag gillar att gå och fundera över.

Trevlig helg!