Den första snön har redan kommit. Uppe bland molnen, på 3000 meters höjd, lägger sig de vita kristallerna tillrätta ovanpå det lager snö som inte hann smälta i fjol.
Jag befinner mig en bit ner, på 1459 meters höjd. Här är det ännu för tidigt på säsongen för att den snö som pudrar bergets gröna fot, ska få ligga kvar mer än ett par dagar.
Bakom Giovannis axel kan jag ana de schweiziska alperna.
– Hör du gökuret?
Ja, jag hör gökuret. 10 gånger. Det signifikanta ljudet talar om att vi startat lektionen i god tid.
När göken dragit sig tillbaka i sitt bo för den här gången riktar Giovanni sin webbkamera mot väggen, ungefär tre fjärdedelar upp från golvet.
Ordet snickarglädje får en helt ny dimension. Jag ser reliefen som måste ha tagit åtskilliga timmar att snida. Bakom denna döljer sig det mekaniska hjärtat, det som får klockan att slå och göken att gala.
Giovanni berättar om SIN son, jag frågar om HANS. För det är ju det som är grejen med reflexiva possessiva pronomen. Vi pratar också om när han ska åka, inte gå, till Lausanne. GÅ och engelskans GO är så lätt att förväxla, precis som flyga och flytta.
Vi tränar adverb när Giovanni berättar att han tycker om att åka skidor UTFÖR berget. När han går till närbutiken för att handla lokalproducerad getost går han UPPFÖR berget.
Och samtidigt fylls ordförrådet på: stavgång, utsikt, höjd, vandringsled, sluttning, meter över havet. Vi hinner med några kroppsdelar också eftersom han skadade menisken i vintras. Det är LÅNGDRAGET och vips är vi inne och nosar på adjektiven.
Nu hör jag samma ljud igen. Redan?! Jag hör det 11 gånger. Det har blivit dags att avsluta lektionen.
Senaste kommentarer