Vid det här laget borde jag kanske blicka framåt, men väljer istället att blicka bakåt för ett ögonblick. Till julen. Idag var det kursstart och Behdad berättade med stolthet och värme att både han och hans fru ätit klassiskt svenskt julbord.
Att vara född och uppvuxen i Iran är inte heller något hinder för att titta på Kalle Anka på julafton. Tvärtom. Jag börjar tro att Kalle numera lockar fler nysvenskar än gammelsvenskar. Däremot åt Behdad ingen sill, varken med senap, lök eller skärgårdssmak. Där gick hans gräns. Hur kan man äta rå fisk?
Frågan är så mycket viktigare än själva gesten. Jag önskar att vi alla vågade anamma det nya och annorlunda, utan att behöva göra avkall på det välkända och ursprungliga. Det borde inte spela någon roll var vi är födda, en gräns är bara ett streck och där det verkligen finns en gräns tar vi broar till hjälp.
Vintern är här och kräver sin alldeles egna vokabulär, gärna med kreativa sammansättningar: vägsaltförbud, dikeskörning, termoskaffe, blixthalka, mönsterdjup, drivsnö, köldknäpp och bärgningsredskap. I Nikkaluokta lägger invånarna halm i handskar gjorda av renskinn och jag som inte ens varit i närheten av att uppleva minus 42 grader tappar hakan. Är det så man håller fingrarna varma?
Det är en omtumlande tid vi lever i, eller är det bara så det känns? Har språket hårdnat, eller är det bara så det känns? Språket som är det finaste och vackraste vi har. Eller borde vara det i alla fall.
Senaste kommentarer