Steget från språk till mat är aldrig långt. Det märks inte minns när vi uttrycker oss starkt, eller använder oss av INTERJEKTIONER, som det så tjusigt heter. De har nämligen samma funktion i språket som chilin har i köket. De kryddar tillvaron och ibland kan det hetta till rejält: Fan också! Aj som tusan! Jävla skit!
Det finns betydligt mildare varianter som ändå är helt nödvändiga för att vi människor ska trivas tillsammans. Vi säger Hej, hej! och Hej då! för jämnan, utan att ens tänka på att vi gör det, precis som att vi saltar maten rent reflexmässigt.
Interjektioner är en ordklass, inte att förväxla med injektioner, även om Heja! och Hurra! kan ha samma positiva effekt.
Ett kök utan koriander och ingefära är inget riktigt kök, om du frågar mig. De förgyller min tillvaro på samma sätt som Grattis! Lycka till! och Jippi! Varken örterna eller tillropen passar i tid och otid, men vid rätt tillfälle är de oumbärliga.
Kanel och kardemumma smakar mumma, lika söta som Mums! Jösses kors! Jösses Amalia! och Hoppsan!
Djurläten som kvack, mu, gnägg och vov tillhör också ordklassen i fråga. Visst är det festligt att grisarna i Storbritannien säger oink istället för nöff, och att hundarna säger voff. Det mest logiska vore, när nu vi människor inte kunnat enas om att tala samma språk, att i alla fall djuren gör det. Men våra fyrfotade vänner (och då menar jag alla med två ben också) är alltså mer komplexa och globala än så.
Nähä! Joho! Jo, men visst! Attans! Kors i taket!
Senaste kommentarer