Luciadagen är en alldeles speciell dag. Ottan, ljusen och de stämningsfulla tonerna som förknippas med denna tradition får mig att spinna som en katt.
Så mycket glitter det gått åt genom åren! När barnen var små trängdes vi föräldrar med alla andra förskoleföräldrar om att få den bästa platsen. Stolta såg vi på när våra barn gick luciatåg som lucia, tärna, stjärngosse, tomtenisse, pepparkaksgubbe eller pepparkaksgumma, eller som något annat.
Numera sitter vi uppkrupna i soffan med en filt över axlarna och tittar på SVT:s maffiga luciatåg, medan vi äter lussekatter och pepparkakor till frukost. Kaffet har kompletterats med glögg.
Jag är inte den pyssliga “gör-det-själv-typen” så i flera år har jag letat efter en brunhårig lucia. Så svårt borde det inte vara att hitta en lucia som bryter mot normen. Blonda lucior finns det ju en uppsjö av. Till min stora glädje har jag nu hittat min brunett, med kurvor dessutom.
Men min kloka, insiktsfulla dotter nöjde sig inte med det. När hon inte hittade en svart lucia, tog hon saken i egna händer. I födelsedagspresent fick jag en lucia som hon målat själv.
Mitt fina brokiga luciatåg ställs alltid fram ett par dagar före 13:e dec. Här finns det plats åt alla. Det där med att lucior måste vara ljusa i både håret och hyn, och dessutom smala, har jag aldrig förstått mig på. Det förhållningssättet gäller så klart inte bara lucior …
Glad lucia!
Senaste kommentarer